onsdag, augusti 16, 2006

Damn GAIS pt II



BLOGGS revolutionära kulturredaktion har tillsammans med Nobelstiftelsen, Antonia Xon Jonsons jubelidiotfond för Thailändska småpojkar, Statsministerns blomsterfond för feta godsherrar och Pagrotskys Tomtenisse Klubb (PTK) avslutat sin genomläsning och avslusning av Herrarna Lindberg och Perssons specimen "Förbannade GAIS". Som o r g a n e t s ständige sekreterare har jag följande att säga.

Jag kommer att tänka på den andre Earlen av Rochester när jag läser boken. Vår tids främste skådespelare Johnny Depp spelar förövrigt honom i den fantastiska The Libertine som precis kommit ut på DVD. Se den eller ät Ulvskogs konkelbär.

Att hålla på GAIS och att läsa boken är som att läsa om gamla adelssläkter i skolan. Dom dog nästan alltid ut, ofta av degenerering, vanvård, hejdlöst supande, horeri, speldjävulen eller dröppel. Precis som med Earlen av Rochester känner man hela tiden den där mardrömslika katastrofkänslan komma krypandes (vilket förövrigt är ett adelsmärke för all inavlad pisssadel, nacka dom jävlarna). Detta har författarna kapitaliserat starkt på och därför mår jag dåligt när jag läser den. Inte för att den är dålig utan för att sanningen är värre. Jag orkar fan inte läsa skiten men gnetar mig igenom ytterligare ett kapitel för någonstans, bakom en liten tautologi, aforism eller semikolon finns det väl en strimma av hopp? Bara lite?

Bokens största svaghet är att det blir mycket å ena sidan//å andra sidan-snack. Jag vill veta vad Lindberg o Persson e g e n t l i g e n tycker om Bergenheim, Gahmclouh, Kierdorf m.fl. Redan i början har man en friskrivningsklausul som säger att det är författarnas uppfattning att alla som är intervjuade i boken alltid hade GAIS bästa för ögonen och inte avsiktligt gjorde något för att skada föreningen. Gott så men kom igen, berätta något jag inte vet änna. Att Bergenhem var en katastrof kan man läsa mellan raderna men det kommer alltid något pliktskyldigt överslätande i stil med att ekonomin var dålig och att det är la GAIS. Det är lätt att sitta i storsvenska Stockholm på bekvämt avstånd från laget i min farfar, fars o mitt hjärta och tycka massa saker jag vet men jag vill faktiskt veta vad författarna verkigen tycker. Det är liksom deras prerogativ...om dom vill, vill säga.

Det viktigaste boken försöker sig på är dock att undersöka och i viss mån punktera undergångs- och katastrofmyten om GAIS. Givetvis ÄR GAIS så inihelvete speciellt och jag älskar början som andas STOLHET över vår historia och arv. Det är så det är och har man fattat vad allt går ut på och känner likadant skulle man ALDRIG kunna tacka av någon jävla Aram på ngn jävla match eller sätta världens tristaste intetsägande människa: henke larsson på framsidan på gais.se. Då pissar man på sitt arv o historia, då är man inte stolt, då är man en krämare av intetsägande mellanmjölksprodukter.

Författarna balanserar på ett snyggt sätt upp dom flesta kända och okända katastrofmyterna med nyktra inlägg som tittar på järla, stadion-85, IFK-Kanariefågel80 med något andra ögon, ofta sett i ett större perspektiv. Det känns befriande och friskt. Men ändå känns det som författarna även här vacklar och låter sig dras med av undergångsmytens ljuva locktoner. Det är så sabla lätt att hamna där om man är Gaisare. Visst är det lika kul som djupt tragiskt med Finländsk landslagsman - i bandy! eller pingislunga från borlänge men det blir lite väl mycket lidande och katastrof för mig ibland.

Jag har mått dåligt hela kvällen, skitit i att laga middag o städa men jag kan precis som en gammal pundare inte lägga ifrån mig boken eftersom den masocistiska grönsvarta genen gör sig gällande. Räddningen kommer nästan för sent...i slutet...men det är dom sista sidorna asom gör att jag kan gå o lägga mig någorlunda lugnt. Sanningen gör ont ibland.

Förbannade GAIS är en gastkramande undergångskrönika över 30års vanskötsel o underprestation. Den rätar ut en hel del frågor men ger också upphov till fler. Jag tycker det är jobbigt att läsa den av nämnda ovan skäl och det är ett bra betyg för jag vill alltid bli berörd och avslutningen andas ändå hopp men jag hade förväntat mig lite mer tykenhet och mindre respekt utan att för den skull vara plump. Men det är svårt med en 117 år gammal dam av GAIS kaliber. Men boken saknar givetvis motstycke om man jämför den med den magra marknaden av svensk fotbollsrelaterad litteratur.

Vid gåspennan vid gåsevadsslott
Wi - Begbie af Trädhe von Schwiin und de Genererad zum Hölle uns Scheisse

1 Comments:

At 16/8/06 11:14, Anonymous atletiker said...

Boken är förbannat bra. För mig som suttit på avstånd i svealand sen sent 70-tal, och missat hela 80-tals epoken, då internet inte fanns, är den dessutom lärande. Den väcker inihelvetes mycke frågor, naturligtvis, det gör bra böcker, men de frågorna blir ju av relevantare slag eftersom de utgår från en bättre kunskapsbas. Däri ligger en annan bra sak med boken.
Många tankar har farit genom skallen senaste två långa kvällar då jag, med åsidosättande av familjens behov, plöjt boken. Det är ju fan inga enkla orsaker bakom de pissiga resultaten. Man kan inte kräva att författarna ska bena ut allt och kunna peka på de klara rena orsakerna.."han var idiot, det beslutet var fel, där skulla man gjort annorlunda". Men sett över hela tidsperioden framträder ändå med full kraft behovet av långsiktighet,(att våga vara långsiktig skulle man oxå kunna säga), ett vårdande av ekonomin med en peng på banken, nödvändigheten av att stå på flera ben (ungdomssatsnig måste alltid finnas, bra strukturerad scouting), bra ledare på olika nivåer i klubben.
Nu är vi på rätt väg. Nu är vi fanimej på banan!

 

Skicka en kommentar

<< Home