Pajas

Mats Härd är en intressant typ av journalist. En intellektuell dvärg som tycks vara fantastiskt missnöjd med sin, för honom ofattbart framgångsrika, position som sportkrönikör. Ständigt jagar han något annat än svettiga omklädningsrum och fotbollsplaner, något större, något tyngre. Kanske vill Härd hitta själen eller hjärtat. Kanske är han bara förbannad för att han inte skriver på kultursidorna. Det krävs mycket av en skribent för att lyckas att på ett trovärdigt, såväl som läsvärt sätt binda ihop kultur, populär eller inte, med sport och tabeller. Mats Härd lyckas aldrig. Förutom att han har ett förvånansvärt taskigt språk för att vara journalist tycks han sakna förmågan att se fenomen och yttringar inom den kulturella sfären på ett normalbegåvat vis. Så när den käre Härd försöker leva ut drömmen som kulturskribent eller samhällsanalytiker blir det alltid bara pannkaka av alltihopa. Tragik utan komiska inslag.

Som när han åkte till VM i Japan/Sydkorea och ömsom spottade ur sig texter som tycktes skrivna av en pårökt folkhögskolestudent med för lite självinsikt, ömsom skickade hem krönikor som i bästa fall var kulturimperialistiskt arroganta. I sämsta fall var dom lätt rasistiska och bekräftade varenda bild, varenda fördom vi västerlänningar har om Asien i allmänhet och Japan i synnerhet.

Som när han analyserade ståplatspubliken och lyckades kategorisera alla som gillar att stå upp och titta på fotboll som konservativa, och dessutom efter en intellektuell kullerbytta av rang, fascister. Har ni svårt att se den kopplingen? Jag med.

Nu är den käre Härd igång igen. Efter vansinnesdådet i Italien där någon slängt en bomb i ansiktet på en polis tycks han faktiskt ha tappat alla koncept helt och hållet.

"Då gäller det att vinna även små segrar, då kan man vägra att lyssna på den lilla röststarka klick som kräver ståplats på Göteborgs nya fotbollsarena, till exempel.
För alla vet att arenor med enbart sittplatser är säkrare ställen än de med ett apberg av stående skränfockar som aldrig kan beskrivas som en kultur"

Här får man stanna upp och gratulera Mats Härd för hans fantastiska analyser på i alla fall tre områden.

Ett: Ett derby som det hetsats kring i månader. En tragisk händelse i kölvattnet av kravaller vi aldrig sett maken till kring en svensk match. Detta kopplar Mats Härd direkt till göteborgare som vill stå och titta på fotboll. Guilt by association? Jo tack. Tydligt är att han verkligen, verkligen vill ha all-seaters i Sverige. Men att på det här viset argumentera för det känns inte bara dumt utan om man vill moralisera lite, rent snuskigt gentemot den stackare som fick sätta livet till. Nu dras han in i ett helt annat samanhang, en lokal svensk debatt om hur många sittplatser som skall byggas på en ny arena och utnyttjas av en djupt ohederlig journalist för att misstänkliggöra människor denne inte gillar.

Två: Som signaturen ”Björn” på eminenta punktnu-planket mycket riktigt redan noterat är Catanias stadion en arena som inte innehar en enda ståplats. Här skulle jag då som ståplatsivrare (fascist som gillar att mörda människor) kunna hävda sittplatsens naturliga koppling till mord och upplopp. Långsökt? Visst. Ohederligt. Absolut. Medvetet utelämnande av variabler? You bet. Fullt acceptabel analys om du skriver krönikor i gp? Tydligen.

Tre: Den här punkten är egentligen bara en bisats. Men jag kan trots allt inte bortse ifrån det faktum att Härd numer verkligen tycks avsky svenska fotbollslags klackar. Skriver man ”… ett apberg av stående skränfockar som aldrig kan beskrivas som en kultur” måste man verkligen tycka rejält illa om fenomenet. Vad säger du Härd? Skall vi sitta ner allihopa på årets två derbyn? Tysta.? Kultiverade? Jag älskar för övrigt din fullständiga okunskap och oförmåga att definiera vad som är en kultur Mats Härd. Det är inte vad du tycker är trevligt och fint som är definitionen. Tyvärr. Eller kanske borde jag säga: jävligt skönt.