Trauman

Ibland är det jobbigt att som intelligent människa hålla på ett fotbollslag. Var på krogen för första gången på alldeles för länge i helgen. Trevliga öl med den vackra biblioteksassistenten, trevlig musik och sådär lagom stimmigt. Gick ut för att röka en cigarett och hade dumt nog på mig min snygga old school-halsduk, lika mycket för att skydda mig mot kylan som för att jag klär så himla bra i grönt och svart. Ut kommer två bajenfans som är äckelfulla och börjar direkt sjunga massa jävla hata-gais-och-göteborg-ramsor. Normalt brukar det värsta som kan hända en som fotbollsintresserad att man tvingas lyssna på någon fåntratt som skall tjata om Nacka, Nordahl eller någon annan helt ointressant föredetting från tiden innan elektriciteten slog igenom. Men så har man händelser som den här också. Och där står man lite modest berusad och tvingas lyssna på två fullständiga idioter, allt medan alla andra människor med den trevliga vanan att njuta av en cigarett då och då sneglar med illa dold avsky bort mot vad dom självklart betraktar som en homogen liten skara fotbollssupportrar. Bajarna gapar, skriker och skrattar sina neandertalarskratt. Helt plötsligt drabbas jag av en flashback till två mycket obehagliga händelser i mitt liv.

Västerås 2004: Jag hade precis kommit in på Sveriges i särklass fulaste och sämsta arena Arosvallen som måste vara ritad av en totalt debil människa, bland annat är strålkastarna placerade liksom mitt i läktaren, helt sjukt. Man vill bara ställa sig och skrika ”HALLÅ!? Kunde ni inte placerat dom jävla strålkastarna TVÅ METER bakåt. VI SER INGENTING!”. I alla fall. Jag kommer in och upptäcker till min glädje att man kan äta nygrillade hamburgare istället för exploderande överkokta korvar. Ställer mig mycket civiliserat i kön och gnolar lite på en låt jag inte kommer ihåg nu men som helt säkert var helt perfekt vald för tillfället. Då börjar dom två alkoholisterna vars existens jag i förbifarten noterat och förvånats över, försöka kärleksgnabbas med varandra på det där sättet som folk tror är lite charmigt men som bara är ytterst obehagligt att se på. Naturligtvis tappar dom balansen och ramlar in i mig med följden att jag får hamburgerdressing över hela min skjorta. Den skjortan finns numer någonstans i en garderob med en jättelik fettfläck på. Helt oanvändbar. När jag frågar vad fan dom håller på med får jag till svar att ”de e önderbart å va Gaisare”. Eh? Jag trodde det var två lokala a-lagare som tittat in på arenan av misstag men dom har tydligen åkt fyrtio mil för att stå och fulhångla, spy på varandra och spilla hamburgerdressing på min skjorta. Just som jag står och begrundar det otroliga i detta beteende inser jag att dom inte är ensamma.

Runt omkring mig pågår någon slags äckelversion av en romersk orgie, helt befriad från slavar, vindruvor och homoerotik, bestående av skinnvästfolk med pajas skrivet i pannan. Jättemånga fullvuxna människor står och skriker saker jag inte förstår eftersom jag inte talar idiotiska. Försöker tvätta min fina skjorta inne på toaletten men det resulterar bara i ännu ett vrål i örat och en urinindränkt hand på axeln. Väl på läktaren kan jag åtminstone ställa mig på ett betryggande avstånd från kreaturen, som dessvärre bara kan vråla runtomkring läktaren, väl uppe på densamma står man mest och gurglar till polaren brevid och förmår sig inte att sjunga med i en enda ramsa. Irritationen över deras beteende sitter dessvärre som gladpack över hjärnan och förtar alla intryck. När sedan Enered skall tackas av och hyllas men tvingas värja sig mot tjugo fylltrattar som dreglar på honom vill jag ärligt talat bara gråta. Han vill av blicken att döma mest kräkas. Det känns inte kul längre.

Fortsättning på Vertigos trauman kommer inom kort …